Hur kan man identifiera betydelsefull och meningsfull delaktighet?

I en kommun beslutade man att be företrädare för ungdomsfullmäktige delta i kommunens nämnders sammanträden. Till en början tyckte nämndmedlemmarna att de ungas deltagande i sammanträdena bara var ett roligt tillägg: Visst är det roligt att träffa unga, det piggar ju upp stämningen på sammanträdet ansenligt! Och nog är ju de här unga smarta och trevliga!   
Med tiden märkte de vuxna efterhand att de unga tillförde diskussionen verkligt mervärde: observationer, kunskap och idéer. Kommunen fick de ungas kunskaper och förståelse till sitt förfogande och många synvinklar som man kanske inte annars hade kommit att tänka på.   

Det finns ingen åldersgräns för delaktighet 

I småbarnspedagogiken i Rovaniemi genomfördes ett demokratipilotprojekt. Syftet med pilotprojektet var att göra barn i småbarnspedagogikåldern förtrogna med begreppet demokrati och de teman som ansluter sig därtill, såsom att förhandla och rösta om saker och ting. Pilotprojektet genomfördes i två daghem. Under pilotprojektet diskuterade man tillsammans i daghemmen exempelvis reglerna för verksamheten: vad man kan göra på gården och vad man inte får göra. Man ritade reglerna, så att alla skulle förstå dem. Man beslutade till exempel på daghemmen tillsammans med barnen vilka nya leksaker man ska beställa. Arbetstagarna klädde de saker som ansluter sig till demokratin i ord för barnen mer medvetet än förut. Dessutom höll man daghemsparlament. 

Demokratipilotprojektet inleddes med gemensamt arbete från personalens sida, där man gick igenom vilka inkluderande medel och interaktiva metoder som redan används i småbarnspedagogiken. Under pilotåret gjordes två intervjuer med barnen (i januari och maj). Syftet med intervjuerna var att följa med utvecklingen ur delaktighetens och demokratifostrans synvinkel. Det framgick av intervjuerna att barnen under den andra intervjuomgången redan hade lärt sig mycket om påverkan och demokrati. Som avslutning på pilotförsöket hölls ett avslutningsevenemang, där arbetstagarna intervjuades och man delade med sig av erfarenheterna till alla enheter inom småbarnspedagogiken. De berättade att barnens förståelse av delaktighet hade blivit mångsidigare tack vare pilotprojektet.   

Katja Mettinen träffade som en del av utvecklingen inom programmet för utveckling av barn- och familjetjänster (LAPE) en mindre klass för barn med särskilda behov och funktionsnedsättning för att höra barnen om deras upplevelser av den kommunala servicen.    

”Till en början bekantade vi oss med varandra med lekfulla medel med hjälp av några orienteringslekar. Sedan gick vi igenom programmet för träffen, jag hade på förhand också gjort upp en illustrerad programstomme, som stödde barnens möjlighet att förbereda sig för dialogen. Ett program som man talat om på förhand skapar de ramar och den struktur som behövs för barnen, även om man skulle bli tvungen att avvika från det. Vi pratade med barnen om varför vi vill höra barnens åsikter, varför barnens tankar är värdefulla samt för vad vi tänker använda dem: Delaktigheten och barnens rätt att säga sin åsikt och bli hörda belystes först ur ett juridiskt perspektiv genom att introducera konventionen om barnets rättigheter samt i vissa grupper även konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, om vilken vi också tittade på en video.   

Det var besvärligt att hitta broschyrer som var tillgängliga för barn, i detta fall alltså klara och korta broschyrer, så vi samlade de centrala sakerna på en kartong. Sakerna väckte diskussion bland barnen och frågor som vi tillsammans funderade fram svar på. Vi ”provsmakade” de konstiga termerna tillsammans med barnen. Om konventionen om barnets rättigheter talade vi exempelvis som ”en grupp regler som de vuxna har avtalat om för att barnen ska må så bra som möjligt”. Om att höra om serviceupplevelser talade vi så att vi har som mål att ”vi som arbetar med barn såsom till exempel jag eller er handledare ”Maja” kan lyssna bättre på er, barn och ta hänsyn till era åsikter”.  

Vi diskuterade också om att varje barn kan delta i uppgifterna (=dialogen) på det sätt hen vill eller avstå från att delta.   

Ett barn kan tala om erfarenheter antingen personligt eller på en allmän nivå eller vara bara lyssnare. Vi talade om att vuxna hjälper dem och lyssnar på dem, men att de själva får fundera på vad de vill säga. På teman eller frågor finns det inget enda rätt svar. Varje barns och ung persons synvinkel och åsikt är lika värdefull.   

Själva dialogen genomförde vi på följande sätt: Jag fotograferade och skrev ut från respektive kommuns webbplats bilder av olika tjänster: simhall, bibliotek, hälsostation, fritidshem, daghem, skola osv. Jag klistrade bilderna var för sig på papper, som jag bredde ut i ett stort klassrum. Jag lade också fram pennor och smileyklistermärken. Jag talade om att de kan gå och rita, skriva eller klistra olika slags smileyklistermärken på bilderna eller tala om sina tankar för mig. Till stöd för min verbala instruktion hade jag också skrivit ut bilder med Papunets bildverktyg.  

Till slut begärde jag feedback av barnen om hurdant det hade varit att delta. Jag tackade dem för deltagandet och upprepade vart deras uppgifter går.   

Senare skickade jag ett brev till barnen. I det berättade jag vad som hade gjorts med deras synpunkter och vilka ändringar man hade åstadkommit med dem. En del av ändringarna fortskred snabbt och en del hängde samman med långvariga planer i kommunen. Den feedback barnen gav och deras förslag exempelvis i anslutning till skolmiljön uppmärksammades snabbt och man tog till exempel i bruk en praxis att barnen beslutar om och planerar en dag för klassen en gång om året. Gården ändrades också enligt barnens förslag.”