Allting utgår ifrån konventionen om barnets rättigheter

Barnen hör till de viktigaste människorna i världen. De är framtiden, men de finns redan här. Barnen är berättigade till särskild omsorg, stöd och skydd för att utvecklas till sin fulla potential. Detta är både en uppgift och skyldighet för oss vuxna. 

Barndomen är en exceptionell och unik period i människans liv. Den bestämmer inte bara individens, utan även samhällenas framtid. Därför åtnjuter barnen och barndomen delvis särskilda rättigheter, som ingen annan grupp av människor har. 
 
Dessa världens viktigaste människor finns i varje kommun. Av alla myndighetsbeslut och administrativa åtgärder som anknyter till barn och ungdomar står kommunen för den största delen. De kommunala tjänsteinnehavarna, arbetstagarna och beslutsfattarna är av avgörande vikt för att trygga och förverkliga barnets rättigheter. 

FN:s konvention om barnets rättigheter trädde i kraft i Finland 1991. Konventionen är bindande. Den garanterar varje barn i världen särskilda rättigheter, såsom rätt till överlevnad och utveckling, likabehandling och delaktighet och att barnets bästa ska beaktas i samhället i första hand.   

Finland har också fått anmärkningar för försummelser av jämlikhet mellan barn: det finns fortfarande mycket att förbättra vad gäller levnadsförhållandena för dem som lever i fattiga familjer, barn med funktionshinder, barn som hör till minoriteter, barn med invandrarbakgrund och barn i vård utom hemmet. Kommittén för barnets rättigheter har uttryckt sin oro även för att barnets bästa inte alltid har beaktats i tillräcklig mån i den offentliga maktens beslutsfattande för de barn som lever i Finland. 

FN:s barnorganisation UNICEFs modell En barnvänlig kommun är ett hjälpmedel för att barnets rättigheter ska förverkligas så fullständigt som möjligt i kommunen och i vardagen för varje barn i kommunen. 

I FN:s konvention om barnets rättigheter har UNICEF tilldelats en särskild roll som sakkunnig och utvärderare av verkställigheten av konventionen. 

På denna webbplats berättar vi hur kommunen för alla under 18 år kan trygga möjligheten till en god och värdig barndom, barn- och ungdomsliv och glädje i tillvaron. 

På en teckning av karikatyrtecknaren Kari Suomalainen fördriver ett par tiden på stugans terrass. Hustrun frågar den tidningsläsande mannen: ”Vad är de där mänskliga rättigheterna egentligen?” Mannen svarar: ”Jag vet inte, eftersom en vanlig god medborgare aldrig kommer i kontakt med dem.” 

Teckningen sammanfattar tanken att de mänskliga rättigheterna skulle vara något avlägset – att problemen med de mänskliga rättigheterna inte skulle vara våra problem, utan någon annans någon annanstans. Samtidigt visar teckningen också att de mänskliga rättigheterna inte är något problem för dem som har allt bra, såsom ”en vanlig medborgare”. Hen kommer dock inte att tänka på sina egna mänskliga rättigheter just på den grund att de existerar för hen och förverkligas till fullo.    

Medlemsstaterna i Förenta nationerna (FN), som grundades efter andra världskriget, utarbetade en allmän förklaring om de mänskliga rättigheterna. Till denna helhet och uppföljningen av den hör också konventionen om barnets rättigheter.   

Finland är i ett globalt perspektiv en synnerligen välmående nordisk rättsstat, och det är lätt för oss att konstatera att mångt och mycket redan är väl ställt här. Samtidigt kan vi förvillas att tänka att de mänskliga rättigheterna förverkligas av sig själva i ett land som Finland. Så är det inte. För att de mänskliga rättigheterna ska implementeras och förverkligas i varje människas liv krävs det ett aktivt och fortgående arbete.     

Konventionen om barnets rättigheter har i stor utsträckning beaktats i finländsk lagstiftning. Det är dock inte meningsfullt eller ens möjligt att försöka genomföra konventionens alla målsättningar bara med hjälp av lag. Kommunerna har en nyckelposition när det gäller att göra konventionen till en del av barnets vardagsliv. 

I Finlands grundlag ingår en skyldighet att bemöta barn ”som jämlika individer”. Dessa möten och bemötanden sker i stor utsträckning i kommunen. Likaså ska enligt grundlagen barnen ”ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva”. Även detta sker i barnets liv: hemma, i småbarnspedagogiken, skolan, socialtjänsterna, hälsovården och på fritiden.   

Får barnet omvårdnad, skydd, mat? Har hen möjlighet till inlärning i enlighet med sin förmåga? Blir hen hörd i hens egna ärenden? Blir hen delaktig i sitt eget kollektiv? Avgörs de frågor som gäller hen i enlighet med hens bästa eller på någon annan grund? 

Konventionen om barnets rättigheter och övriga konventioner om mänskliga rättigheter har under de senaste decennierna påverkat tänkandet och samhällena överallt i världen. Många saker förefaller därför redan vara självklara. Exempelvis våld mot barn fördöms i stor utsträckning i Finland. Ändå förekommer det.  

Implementering av barnets rättigheter förutsätter ofta noggranna observationer och en aktiv inställning. Fastän allting skulle vara i sin ordning för största delen av barnen, finns frågan om vem och var de är, för vilka allting inte är i sin ordning? Ju noggrannare man tittar, desto mer observerar man. Att barnets grundläggande behov blir väl tillgodosett garanterar inte delaktighet eller att barnet skulle bli genuint hört.     

Varje förlorat barn är ur samhällets synpunkt också en förlorad chans. Olika slags kränkningar av de mänskliga rättigheterna, såsom vanvård, materiell brist, våld och upplevt utanförskap lämnar ett större sår i ett barn än i en vuxen. Alla korrigerande åtgärder blir på den grund också dyrare för samhället än förebyggande åtgärder. 

Det bästa möjliga människorättsarbetet utförs av den kommun som tänker på barnets rättigheter, och i alla avseenden agerar utifrån dem.